Äpplet faller inte långt från trädet...
Nu skall jag berätta lite om min pappa Emanuel Renner.
Född 1926 i Freetown i Sierra Leone växte upp i Ghana
(rymde med en lastbåt som 13 åring för att slippa boarding school)
Båten tog honom till U.K (London) där stannade han i 12 år för att sedan ta sig till Tyskland (snacka att göra det svårt för sig). För att sedan ta sig till Danmark och sedan vidare till Sverige på tidiga 50 talet! Nää på den tiden fanns det inte på kartan att Barak Obama skulle kunna bli president. Han gifter sig med en vit kvinna (inte accepterat folk var riktigt grymma) men hyfsat snälla mot oss barn för vi var ju såå söta.
Härom kvällen så slog det mig (efter mitt blogg inlägg) att jag kanske skulle ta och ringa min gamla pappa.
Han bor i Montreal/Canada sedan många år, han flyttade när jag var 9 år, (mina föräldrar skildes när jag var 2).
Jag hade räknat med en uppläxning över att jag inte hör av mig oftare. Men ack vad jag bedrog mig...han var glad som en lärka och pratade på 190 (fick inte en syl i vädret...hm...). Min pappa är 82 år och en mycket karismatisk och energisk (njae han har väl lugnat ner sig liiite pga av ålder men..)
Han är väldigt allmänbildad och vetgirig och tog sitt data körkort (som det hette då) när han var 75 år.
- Beatrice you have to keep up with time and always always be in progress for as long as you live!
Kunde inte ha sagt det bättre själv...haha
- För annars så har du inte en chans....
Han talar 7 språk (svenska, eng, tyska, franska, spanska och ryska) och nu på äldre dar så har han en tendens att blanda ett par tre stycken och det kan man väl ha överseende med. Här spricker det...jag har inte den disciplinen pratar bara 3 själv. MEN mina barn är det...(där har det hoppat över en generation)
Han har överlevt malaria som barn(miste flera syskon och sin mor). Han har haft cancer (prostata), hjärtinfarkt (by pas/opererad). Han HAR diabetes, reumatism, artros, högt blodtryck, hjärtfel, grå starr (nyligen opererad) .
Ni ser varför jag var tvungen att göra något åt min hälsa och vikt..jag hade högt blodtryck, ledbesvär och låg på gränsen till diabetes.
Han berättade förnärmat att hans läkare hade föreslagit att han kanske borde överväga att flytta till ett äldre boende!
- Kan du tänka dig mig bland en massa gamla sjuka människor...noway over my dead body!
Men pappa försökte jag...du ÄR gammal och du ÄR inte 100% frisk.
No no no...ALLA säger att jag ser MYCKET yngre ut det är inte EN människa som kan tro att jag är 82.
Hm....fåfäng in i det sista och vill inte omge sig med andra som eventuellt skulle kunna "dra ner" honom
samt en tendens att överdriva en smula...
- Du vet Beatrice jag skulle inte stå ut med en massa människor omkring mig.
Extremt social när HAN vill men annars en riktig ensamvarg med en enorm integritet....hm..
- Jag har alltid klarat mig själv och det gör jag fortfarande basta!
Stolt självständig och dör hellre än ber om hjälp.
Men varför kan du inte ha någon som kommer hem och hjäler dig hemma då?
- Med vadå? (min pappa är en näst intill patologisk pedant) INTE en enda pryl som Inte är på sin plats. Rena blanka ytor och blankpolerade golv...han städar jämt!
Hm...kanske inte är såå ordningsam men jag hatar när det är stökigt..haha
Men vore det inte trevligt lite damsällskap försökte jag (min pappa är en riktig ladies man)
- No no.. herregud (det säger han i var och varannan mening, på eng, fra, eller som här svenska) det är ju bara en massa gamla kärringar!!
Ehh men..
Han har alltid ansett sig vara Guds gåva till kvinnan (och ett stort självförtroende är ju attraktivt)
Njae jag kan ju vara rätt så charmig när jag sätter den sidan till...haha
Jag minns sist han var här (5 år sedan) så flörtade han ogenerat med alla vackra damer han såg (betydligt yngre). Som hans dotter så blev jag irriterad och sa men snälla rara. - Beatrice kvinnor tycker om mogna män.
Njae...men inte övermogna fräste jag. Han bara skrattade...ni vet som den tecknade tomten i tomteverkstan på julafton som får ett flygplan i munnen.
- Du låter precis som din mamma, hon var en fantastisk kvinna och den enda som jag verkligen har älskat. Om hon "bara" inte hade varit så svartsjuk så hade vi aldrig skilt oss.(Han hade ett antal kvinnoaffärer under deras äktenskap)Men det förstår Du väl att det är oacceptabelt det finns väl ingen vettig kvinna som skulle acceptera det trots att hon var "såå älskad" sa jag!? -Ha ha..(jultomten)..Beatrice vad skall jag säga sa han och slog ut med armarna, jag är MAN och världen är FULL av vackra kvinnor!
Suck ...ja vad svarar man på det, han,är som ett stort barn!
Otrogen har jag aldrig varit, men jag är extremt flörtig och jag brukar säga till mina väninnor "men världen är full av fantastiska män"...hmm. Och mååånga skulle säkert säga att "Bea ja hon blir aldrig vuxen"
Bara att konstatera att jag är min faders dotter, jag inte bara ser ut som honom jag ÄR som honom också!
Lägre vikt är lika med högre status
Hm...det är märkligt! För tre år sedan var jag för gammal..för fet och det var dags att "köpa" läget! Med andra ord..jag borde inse att jag gjort mitt!! Inte för att någon sade det rakt ut...men undertonen var rätt tydlig. Men det som var nästan ännu värre var ju att jag började nästan tycka det själv också. Vet inte om det var jag själv som signalerade det och på så sätt fick det bemötandet tillbaka. Eller om det var tvärtom. och hur märkte jag det då?
Jo jag kunde få kommentarer som att "du kanske skulle göra något annat. än arbeta med mode & skönhet". Eller " känns det inte tufft att arbeta och möta så många unga vackra människor"... Ja man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå "undertonen" i det budskapet. Eller en del väninnor som antydde att jag hade allt för höga krav när det gällde män.."du kanske skulle sänka din kravspec och sikta in dig på lite mer "vanliga" män/mindre attraktiva"
Idag så låter det helt annorlunda. Folk i allmänhet är snällare och trevligare..jag får fler vänliga blickar och glada leenden. Jag är mer intressant på alla sätt och vis. Jag har inte förkovrat mig ett dugg och jag är exakt samma människa till och med 3 år äldre! Helt plötsligt så är ja helt rätt., och får kommentarer som "du är som klippt och skuren för att jobba med mode & skönhet". "du kan ju inte ha en "vanlig" man du måste ju ha en stark karismatisk framgångsrik man".
Jag borde inte vara förvånad...jag om någon borde fattat hur det skulle bli. Herregud jag har ju spenderat 30 år i mode och skönhetsbranschen och VET ju att ytan är såååå viktig. Men någonstans så har jag väl förträngt det...speciellt när det gäller mig själv. Kanske av ren självbevarelsedrift för att orka arbeta med mode och skönhet "trots" att jag inte själv höll "måttet". Men på något sätt så hade jag ändå "fräckheten" att sticka ut och tycka att jag var väl helt okej! Jag kunde till och med tycka att jag var RIKTIGT charmig när jag var på det humöret!
Dessutom så har jag aldrig haft problem med män, oavsett vilken storlek jag har haft. Det är bara kvinnor som tydligt har stört sig på min storlek och kommit med kommentarer som "känner du dig inte osäker på honom han ser ju så bra ut" ...det man ville säga var HUR KAN DU SOM ÄR SÅ FET FÅ EN SÅDAN ATTRAKTIV MAN! Den stora skillnaden nu är att det är en helt NY grupp av män som visar mig intresse nu. Det är speciellt tydligt bland vissa som knappt har tittat eller pratat med mig genom åren. Som helt plötsligt nu vill på skina att dom ALLTID har tyckt att jag var en väldigt spännande och attraktiv kvinna...yeah right!
Jag hade aldrig kunnat förseställa mig att jag skulle bli så annorlunda bemött "bara" för att jag har gått ner i vikt. Ett annat exempel är min sura granne som börjat hälsa. Han som alltid tittade åt ett annat håll när man passerade honom. Han inte bara hälsar utan han ler insmickrande och signalerar tydligt att han är "öppen" för kontakt. Klart jag vet att man drar mer pluspoäng om man är smal än om man är fet.. Men vad fasen jag är ju SAMMA person..inte charmigare smartare eller intressantare. Det enda som har hänt är att jag har gått ner i vikt. Jag ville nog inte erkänna det tidigare för jag trodde verkligen att jag dög som jag var..visserligen aningen föör fet och föör gammal..men ändå en rätt hyfsad charmig kvinna i mina bästa år. Jag var väl lite som Karlson på taket ni vet. ..hehe
Men oavsett vad jag själv tycker och tänker om saken så är det en sak som är säker, ju lägre vikt du har desto större status får du, trist men sant!
Jo jag kunde få kommentarer som att "du kanske skulle göra något annat. än arbeta med mode & skönhet". Eller " känns det inte tufft att arbeta och möta så många unga vackra människor"... Ja man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå "undertonen" i det budskapet. Eller en del väninnor som antydde att jag hade allt för höga krav när det gällde män.."du kanske skulle sänka din kravspec och sikta in dig på lite mer "vanliga" män/mindre attraktiva"
Idag så låter det helt annorlunda. Folk i allmänhet är snällare och trevligare..jag får fler vänliga blickar och glada leenden. Jag är mer intressant på alla sätt och vis. Jag har inte förkovrat mig ett dugg och jag är exakt samma människa till och med 3 år äldre! Helt plötsligt så är ja helt rätt., och får kommentarer som "du är som klippt och skuren för att jobba med mode & skönhet". "du kan ju inte ha en "vanlig" man du måste ju ha en stark karismatisk framgångsrik man".
Jag borde inte vara förvånad...jag om någon borde fattat hur det skulle bli. Herregud jag har ju spenderat 30 år i mode och skönhetsbranschen och VET ju att ytan är såååå viktig. Men någonstans så har jag väl förträngt det...speciellt när det gäller mig själv. Kanske av ren självbevarelsedrift för att orka arbeta med mode och skönhet "trots" att jag inte själv höll "måttet". Men på något sätt så hade jag ändå "fräckheten" att sticka ut och tycka att jag var väl helt okej! Jag kunde till och med tycka att jag var RIKTIGT charmig när jag var på det humöret!
Dessutom så har jag aldrig haft problem med män, oavsett vilken storlek jag har haft. Det är bara kvinnor som tydligt har stört sig på min storlek och kommit med kommentarer som "känner du dig inte osäker på honom han ser ju så bra ut" ...det man ville säga var HUR KAN DU SOM ÄR SÅ FET FÅ EN SÅDAN ATTRAKTIV MAN! Den stora skillnaden nu är att det är en helt NY grupp av män som visar mig intresse nu. Det är speciellt tydligt bland vissa som knappt har tittat eller pratat med mig genom åren. Som helt plötsligt nu vill på skina att dom ALLTID har tyckt att jag var en väldigt spännande och attraktiv kvinna...yeah right!
Jag hade aldrig kunnat förseställa mig att jag skulle bli så annorlunda bemött "bara" för att jag har gått ner i vikt. Ett annat exempel är min sura granne som börjat hälsa. Han som alltid tittade åt ett annat håll när man passerade honom. Han inte bara hälsar utan han ler insmickrande och signalerar tydligt att han är "öppen" för kontakt. Klart jag vet att man drar mer pluspoäng om man är smal än om man är fet.. Men vad fasen jag är ju SAMMA person..inte charmigare smartare eller intressantare. Det enda som har hänt är att jag har gått ner i vikt. Jag ville nog inte erkänna det tidigare för jag trodde verkligen att jag dög som jag var..visserligen aningen föör fet och föör gammal..men ändå en rätt hyfsad charmig kvinna i mina bästa år. Jag var väl lite som Karlson på taket ni vet. ..hehe
Men oavsett vad jag själv tycker och tänker om saken så är det en sak som är säker, ju lägre vikt du har desto större status får du, trist men sant!
Karma
lagen om orsak och verkan...eller det du sänder ut får du tillbaka. Det är så tydligt..att du får det du tänker..tror du att det skall skita sig så gör det det. Du får ett kvitto på att det VAR precis så som du tänkte. Det är bomerang effekten...smack!! rakt tillbaka..och så säger man /jag. Jaha titta var vad det jag sa...där KOM DET! Tacka f-n för det det...jag hade ju bara gått och väntat på att det skulle hända.
Det här med att se VARJE situation som en NY...det är lättare sagt en gjort. För man har ju alltid någon slags återkoppling bakåt på någon liknande sits som man lätt kan jämföra med den här NYA och med tanke på "erfarenheten" så är det sååå lätt på FÖRHAND veta hur det här nya kommer att bli redan INNAN det ens har hänt eller ens fått en chans att hända. Tankar typ...äsch det är ingen ide...det "där" kännar man igen...det vet man ju hur "det" kommer att bli.
Men fur f-n kan man veta det...det har ju INTE hänt!? Jag tror att det enbart är våra rädslor för att misslyckas som gör att det är så lätt att gå i samma fällor och gamla tanke mönster, Det gamla vanliga trista det kan man ju även om det inte är kul så känner man igen det och kan hantera det på sitt sätt. Men det nya...man v et ju aldrig..äsch jag vet ju att det inte kommer att funka så varför ens försöka!? Men om man tänker efter det är ju som att laga mat..inte fasen gräver man i gårdagens sopor om man vill laga en fantastisk middag. NÄÄÄ man köper nya fräscha ingredienser för man vet att sannolikheten är större att det blir bättre då. Det borde vara detsamma men nya möten och situationer. Se dem som NYA oförstådda fräscha "ingredienser" då är det lättare att att det blir något bra. För t.ex den nya mannen eller jobbet har ju INGENTING med den gamla exet eller arbetsplatsen att göra.
Detta är ju en helt ny situation som förtjänar helt EGNA nya chanser och förutsättningar Låt inte det gamla förstöra det gamla, får då blir det "två år i varje klass". Med det menar jag..man får gå om och gå om TILLS man lär sig sin läxa..det är precis som det är i skolan. Man måste gå vidare, men för att KUNNA göra det så måste man ju ha förstått det man lärde sig i klass ett..och kan du det ...japp då är du graderad att gå vidare till tvåan osv.. Vissa lär sig aldrig och "drabbas" ständigt av samma misstag.."idiot relationer" osv. Det är det som är karma... att lära sig lagen om orsak och verkan. Din handling kommer att få en reaktion...vilken reaktion du får beror på din handling. Gör du som du ALLTID har gjort så får du det du ALLTID har fått!! Vill Du att saker och ting skall skall ändra sig...JAPP då får DU ändra dig.. Allt detta vet jag men inte fasen så lever jag som jag lär...men jag JOBBAR verkligen på att göra det. MEN eftersom jag skriver om det såå är jag ändå på rätt väg...hoppas jag!
Jag är såå jävla trött på att trampa i samma fotspår..och vill inget hellre än att jag skall se det NYA i det NYA.....
Det här med att se VARJE situation som en NY...det är lättare sagt en gjort. För man har ju alltid någon slags återkoppling bakåt på någon liknande sits som man lätt kan jämföra med den här NYA och med tanke på "erfarenheten" så är det sååå lätt på FÖRHAND veta hur det här nya kommer att bli redan INNAN det ens har hänt eller ens fått en chans att hända. Tankar typ...äsch det är ingen ide...det "där" kännar man igen...det vet man ju hur "det" kommer att bli.
Men fur f-n kan man veta det...det har ju INTE hänt!? Jag tror att det enbart är våra rädslor för att misslyckas som gör att det är så lätt att gå i samma fällor och gamla tanke mönster, Det gamla vanliga trista det kan man ju även om det inte är kul så känner man igen det och kan hantera det på sitt sätt. Men det nya...man v et ju aldrig..äsch jag vet ju att det inte kommer att funka så varför ens försöka!? Men om man tänker efter det är ju som att laga mat..inte fasen gräver man i gårdagens sopor om man vill laga en fantastisk middag. NÄÄÄ man köper nya fräscha ingredienser för man vet att sannolikheten är större att det blir bättre då. Det borde vara detsamma men nya möten och situationer. Se dem som NYA oförstådda fräscha "ingredienser" då är det lättare att att det blir något bra. För t.ex den nya mannen eller jobbet har ju INGENTING med den gamla exet eller arbetsplatsen att göra.
Detta är ju en helt ny situation som förtjänar helt EGNA nya chanser och förutsättningar Låt inte det gamla förstöra det gamla, får då blir det "två år i varje klass". Med det menar jag..man får gå om och gå om TILLS man lär sig sin läxa..det är precis som det är i skolan. Man måste gå vidare, men för att KUNNA göra det så måste man ju ha förstått det man lärde sig i klass ett..och kan du det ...japp då är du graderad att gå vidare till tvåan osv.. Vissa lär sig aldrig och "drabbas" ständigt av samma misstag.."idiot relationer" osv. Det är det som är karma... att lära sig lagen om orsak och verkan. Din handling kommer att få en reaktion...vilken reaktion du får beror på din handling. Gör du som du ALLTID har gjort så får du det du ALLTID har fått!! Vill Du att saker och ting skall skall ändra sig...JAPP då får DU ändra dig.. Allt detta vet jag men inte fasen så lever jag som jag lär...men jag JOBBAR verkligen på att göra det. MEN eftersom jag skriver om det såå är jag ändå på rätt väg...hoppas jag!
Jag är såå jävla trött på att trampa i samma fotspår..och vill inget hellre än att jag skall se det NYA i det NYA.....
Har du bara snygga väninnor?
Den frågan har jag fått x antal ggr genom åren. Tidigare så blev jag lite störd och undrade.. - njae...jo kanske hur menar du?
- Jo men alla ser ju väldigt bra ut...och jag menar får man inte vara din kompis om man inte är snygg!?
Ehh...vad svarar man...spontant så kände jag att f-n vad "folk" är korkade..att dom orkar. Vad fasen spelar det för roll...jag väljer vänner efter personlighet och INTE efter utseende. För i helsike jag må vara utseendefixerad men "såå" jävla ytlig är jag INTE. Jag gillar trevliga sympatiska människor basta!!
Hmm..men idag så måste jag säga att frågan kanske inte är helt obefogad. Faktum är att när jag tänker efter...så stämmer det. Den ena är faktiskt snyggare än den andra, och så har det alltid varit. Från det att jag gick på lekis genom skolåren i tonåren och.... ja ta mig fasen det stämmer!? Ja men det har "bara" blivit så...det är ju inte så att jag medvetet har "sållat" eller!?
Men vad beror det på?
Är det så att jag vill höja min egen status genom att sola mig i glansen av deras skönhet.?
Eller är det för att jag är en sådan "utpräglad estet?
Är det för att jag har en "störd" verklighet uppfattning?
Det kan ju inte bara vara att jag är yrkesskadad...för jag har ju alltid varit så här!?
Är det Barbies fel?
Eller har jag bara haft en jäkla tur och bara snubblat över vackra människor?
Jaa...mina vänner jag vet inte. Men jag vet en sak som jag ser som en tydlig röd tråd och gemensam nämnare genom åren. Och det är det faktum att ALLA mina kompisar som jag har umgåtts och umgås med är först och främst människor som jag trivs att vara tillsammans med! Min egen personliga tes är..om man nu skall ta till en sliten klyscha är den..att skönheten kommer innefrån. Skall jag beskriva en typisk Bea kompis så är det främst en kul klok varm generös sympatisk positiv stark kvinna med skinn på näsan . En riktigt bra medmänniska helt enkelt...det ena behöver inte utesluta det andra: Är du en varm klok generös schysst människa så är/blir du snygg! Nej mina vänner ni är så betydligt mycket mer än "bara" snygga,,,,och jag är förbaskat glad stolt och privilegierade för att jag får vara ERAN kompis.
Spegel spegel på väggen där
Det är märkligt men när jag tittar mig i spegeln så ser jag mig själv så som jag alltid har sett ut. Men jag ser ju inte riktigt likadan ut som jag gjorde för tex 1,5 år sedan. Jag vet det och jag kan se det när jag jämför bilder...men när jag tittar mig i spegeln så ser jag ingen skillnad.
Förmodligen så är det samma mekanism som gör att man får ätsstörningar. Antingen så ser man sig själv som fetare eller också så ser man sig sig själv så som man VILL se sig. När jag var som allra fetast så tänkte jag att inne i denna "mulliga" obs! inte feta kropp finns det en smalis som vill ut typ. Det var nog min räddning för hade jag verkligen sett det jag ser nu, med hjälp av fotografier så hade jag förmodligen gjort processen kort och lämnat detta jordeliv. Njae nu kanske jag överdrev en "smula"..men faktum är att jag skulle nog ha brutit ihop fullständigt.
Nu för tiden händer det rätt ofta att en och annan tittar lite försynt och undrande med en blick som säger. - Är det Bea eller!? I början blev jag lite förvånad och irriterad. För snälla...sådan skillnad var det väl inte?. Men NU ja nu har poletten trillat ner. Nu kan jag själv se (med hjälp av foton) att det ÄR skillnad. Men inte när jag tittar i spegeln...hmm...strange.
Det är samma sak när jag tittar på gamla foton. Bea som tonåring i 20, 30 eller i tidiga 40 års åldern. Det spelar ingen roll hur gammal jag är. Just DÅ i den stunden när jag har sett mig i spegeln så har jag INTE sett det som jag sedan flera år senare ser på foton. Och då så är det nästan alltid med en positiv förvåning om att VA jag så ju riktigt trevlig ut då..inte alls så illa som jag trodde. Genomgående så har jag tyckt att jag var fulare och fetare än vad jag var. Och När jag verkligen var som fetast så slog en annan försvars mekanism in..äsch sååå illa är det väl inte.
Varför skall det vara så otroligt svårt att se sig så som andra ser en?
Måste jag alltid ha svart på vitt för att fatta med hjälp av före och efter foton!? Tänk vad enkelt livet vore om man såg saker och ting så som dom faktiskt är och INTE vad man tror att det är, pga dåligt självförtroende eller störd verklighets uppfattning!
Självkänsla vs självförtroende
Att det är en väsentlig skillnad på självkänsla och självförtroende det vet det flesta. Även om det ibland är svårt att veta vad som är vad. Personligen är jag minst sagt en självsäker kvinna men med NOLL självkänsla yes det är sant! Jag kämpar daglig dags med att värdera mig själv enbart som den jag är och inte med vad jag GÖR. För det är här mitt stora problem ligger...jag är kaxig och stursk som få när det gäller mitt kunnande. Jag räds inte det minsta att säga att jag KAN det här och att jag VET att jag är duktig på mina områden (skönhet, kosmetik,hudvård, parfym och styling). Det kan vara väldigt provocerande att säga att man vet att man är bra på något. Framför allt så är det väldigt osvenskt...men det kanske är mina afrikanska gener som gör sig gällande här vad vet jag...haha
Att sälja och företräda en produkt/företag har alltid varit något som jag är bra på (förutsatt) att det ligger inom mitt kompetensområde. Men att "bara" sälja Bea som privat person är f-n inte lätt. Många som inte känner mig tror att jag är en person med huur mycket självförtroende som helst och"till Bea kan man säga vad som helst för hon är tuff".
FEL så fel någon blödigare och känsligare person än mig får man leta efter. Minsta lilla kritik eller negativa kommentar kan få mig ur spel i flera dagar. Visst jag kan vara kaxig, men jag är aldrig medvetet elak och det är också en förbaskad skillnad. Mitt "mission in life" är att lyfta och promota andra. Kan jag få någon att må bra och känna sig nöjd med sig själv, ja då är jag nöjd det är mitt kvitto på att jag kan mitt jobb och är en schyst med-människa. Men hur ofta tror ni att någon har lyft upp mig...eh eh..ja inte är det ofta. Snarare tvärtom "hon tror ju att hon är något" ...."vilket självkänsla du verkar ha!?" "Du behöver komma ner på jorden"...eh komma ner...mitt stora problem är ju för f-n att jag INTE ens vet hur man LYFTER!?
Nope mina vänner det är ju det som ÄR problemet jag har ju INTE det, dvs självkänsla alltså! Däremot så har jag självförtroende! Så det är ju inte för intet som jag har behov av bekräftelse och söker mig till forum där jag syns. Även fast jag vet att det inte kommer att leda till att min självkänsla blir bättre. Dessutom så retar man upp x-antal människor som tycker att "det var väl märkligt att den där jäkla människan dyker upp överallt". Många människor tror ju att bara jag syns så ÄR jag någon,,,,fel fel fel självkänslan ökar knappast av att du utsätter dig för detta!! Är Du inte en trygg person från början så lär Du knappast bli tryggare för att Du sticker ut och "märks".Men jag ser det som ren terapi..och det som inte dödar det härdar...haha. Ja gott folk det är inte lätt att vara människa och vem har sagt att det skall vara det. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att den jag är inte alltid är lika med den som syns och märks!? Men jag är fortfarande förbaskat duktig på det jag GÖR...haha !!
Så här står det i Wikipedia
Att sälja och företräda en produkt/företag har alltid varit något som jag är bra på (förutsatt) att det ligger inom mitt kompetensområde. Men att "bara" sälja Bea som privat person är f-n inte lätt. Många som inte känner mig tror att jag är en person med huur mycket självförtroende som helst och"till Bea kan man säga vad som helst för hon är tuff".
FEL så fel någon blödigare och känsligare person än mig får man leta efter. Minsta lilla kritik eller negativa kommentar kan få mig ur spel i flera dagar. Visst jag kan vara kaxig, men jag är aldrig medvetet elak och det är också en förbaskad skillnad. Mitt "mission in life" är att lyfta och promota andra. Kan jag få någon att må bra och känna sig nöjd med sig själv, ja då är jag nöjd det är mitt kvitto på att jag kan mitt jobb och är en schyst med-människa. Men hur ofta tror ni att någon har lyft upp mig...eh eh..ja inte är det ofta. Snarare tvärtom "hon tror ju att hon är något" ...."vilket självkänsla du verkar ha!?" "Du behöver komma ner på jorden"...eh komma ner...mitt stora problem är ju för f-n att jag INTE ens vet hur man LYFTER!?
Nope mina vänner det är ju det som ÄR problemet jag har ju INTE det, dvs självkänsla alltså! Däremot så har jag självförtroende! Så det är ju inte för intet som jag har behov av bekräftelse och söker mig till forum där jag syns. Även fast jag vet att det inte kommer att leda till att min självkänsla blir bättre. Dessutom så retar man upp x-antal människor som tycker att "det var väl märkligt att den där jäkla människan dyker upp överallt". Många människor tror ju att bara jag syns så ÄR jag någon,,,,fel fel fel självkänslan ökar knappast av att du utsätter dig för detta!! Är Du inte en trygg person från början så lär Du knappast bli tryggare för att Du sticker ut och "märks".Men jag ser det som ren terapi..och det som inte dödar det härdar...haha. Ja gott folk det är inte lätt att vara människa och vem har sagt att det skall vara det. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att den jag är inte alltid är lika med den som syns och märks!? Men jag är fortfarande förbaskat duktig på det jag GÖR...haha !!
Så här står det i Wikipedia
Självförtroende är individens tilltro till sin förmåga att prestera. Det kan röra sig om arbete, skola eller sociala sammanhang. Självförtroendet kan variera från dag till dag och det kan höjas genom bekräftelse utifrån, eller tillfälligt höjas under exempel alkoholpåverkan. Självförtroendet kan snabbt tränas upp. Många blandar ihop begreppet med självkänsla, som är något helt annat.
Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.
En sorts självkärlek som gör att du inte "vacklar" om du får kritik. Självkänsla anses av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte.
Jag skall inte trötta er med några "tycka synd om/offer" historier. Men man behöver ju inte direkt vara någon raketforskare för att förstå att min bardom var allt annat än trygg och kärleksfull. Så folks vill ni att era barn skall ha BÅDE självförtroende och självkänsla se då till att ge dem MYCKET kärlek (det är det enda som man aldrig kan ge eller få för mkt av) och trygghet också naturligtvis. Ni vet barn gör inte som föräldrarna säger barn gör som föräldrarna gör. Tyvärr så har jag i bland kommit på mig själv med att upprepa mina föräldrars något "omogna och korkade" beteende (usch..det är ju rena skräcken !) So sorry mina älskade barn...det enda jag kan säga till mitt försvar är att det är svårt att förmedla något man inte känner till Jag kan bara be er allra ödmjukast om ursäkt och hoppas att ni ändå har en bättre självkänsla än vad er självsäkra mamma har. Love u all!!
Varför kommer före hur!
Reasons come first - answers come second. Anledningar kommer först och sen kommer svaren. Kort och gott: VARFÖR kommer före HUR. På tydligare svenska: Om man inte vet varför man vill göra en sak, så är det mycket svårare att lära sig och veta hur!
Så sant som det är sagt....man behöver inte ha ALLA svaren och veta exakt hur man skall göra för att våga släppa taget, förverkliga en dröm eller ändra på ett destruktivt beteende! Det räcker att du bara vet anledningen till VARFÖR du behöver/vill göra det ena eller andra. Vet du det och går på den känslan/motivationen så lär det lösa sig under resans gång...det gör det alltid när viljan är stark.
Tyvärr så har man/jag en tendens att krångla till det. Jag vill gärna ha ALLA svar i förväg...helst facit...och eftersom jag inte VET hur det kommer att bli så är det lätt att INTE göra det LILLA som skulle kunna förändra till det STORA!
Nope... jag måste förlita mig på och TRO på mig själv, Att det räcker med en önskan om att vilja förändra och en förnimmelse om hur jag skulle vilja att det BLEV. Har jag det...och tror på min känsla..inte viker en tum..(även om "kloka" realister säger annat)..så kan jag ge mig f-n på att nycklarna/redskapen kommer under resans gång. "läraren kommer när eleven är redo"...typ..haha!
Om INTE ens JAG tror på mig själv och mina egna drömmar...hur sjutton kan jag då begära att eller ens hoppas att dom skall slå in!? Jag vet att ni säkert har varit med om att ni "bara" råkar stöta på just den där boken, personen eller situationen som var JUST det ni behövde precis då...(men det är ju en klar fördel att veta vad det ÄR först.) Men vid det tillfällen när man har varit 100 säker på vad det är man vill göra...ja då "out of the blue"...så händer det något. Tanke processen är magisk...men nedrans förrädisk.det är sååå lätt att luras tillbaka i neggo tänk. Men men...skam den som ger sig....för det blir ju som man tänker!
Jag säger bara det mina läsande vänner...vet du vad du vill KÖR..det ordnar sig under resans gång!
Promise...Bea
Kvinnlig avundsjuka
Sophia Loren sneglar avundsjukt ner i Jayne Mansfields uringning. Precis som om hennes egen barm inte skulle duga!?
Jag blir så less...att det aldrig skall ta slut på detta eviga gissel. Fasen...tjejer varför kan ni inte tro på att ni duger som ni är! Du är du och jag är jag..och ingen är bättre eller sämre än den andra!
Jag snackar om den kvinnliga avundsjukan, inte fasen är det männen som stoppar oss kvinnor. Näää för sjutton det är och har alltid varit kvinnor som sätter krokben för andra kvinnor!. Ingen får sticka ut för mycket från gruppen...bli snyggare smalare eller till och med tjäna mer pengar än sina "vänner". No no no...då är du ett hot eller en bitch eller ännu värre DU TROR ATT DU ÄR NÅGOT och det är nästan belagt med dödsstraff!
Det verkar inte spela någon roll om jag är barn, vuxen, tjock eller smal den finns där och slår alltid till när jag som minst anar det. Fick tex höra att en av anledningarna till att jag inte blev bjuden på en tillställning var att jag "tog för mycket plats" och att värdinnan skulle känna sig mindervärdig...ehh...what! Vad svarar man på sånt?
Eller när "väninnan" har träffat sin nya prins, så är hon orolig att han eventuellt skulle bli charmad av mig och dumpa henne!? Men snälla rara..OM det nu skulle bli så så säger väl det en hel del om den så kallade "drömprinsen". Fast det mest sannolika är att det inte blir så för han har ju fallit för HENNE och då kan ingen annan i världen vara ett hot för det finns ju bara en av oss!!!
Jag har sagt det förr och säger det igen, SJÄVFÖRTROENDE ÄR SEXIGT!!!
Du kan vara drop dead gorgeus..men om du inte tror det själv så spelar det ingen roll, osäkerhet och dåligt självförtroende är roten till mycket skit. Jag har en god vän..vi kan kalla honom Tony..han är en tvärhand hög, lite lönnig (han kallar det pondus). Han är inte direkt någon Brad Pitt om man säger så...snarare mer Danny de Vito. Men HAN tycker att han är Guds gåva till kvinnorna och han har alltid haft vackra långbenta kvinnor vid sin sida. (nej han är inte rik).
Men han resonerar så här - jag nöjer mig bara med det bästa och ser till att jag får det med! Jag lovar det funkar..dessa urvackra amasoner blir så charmade av hans kaxighet så dom glömmer bort /ser inte hans bokstavligt talat tillkorta kommanden...*s*. Jag är övertygad om att det är det samma för kvinnor som ser SITT värde oavsett ålder, kropp eller hårfärg. En skön tjej som är glad och rätt fram kommer väldigt långt. Betydligt mycket längre än den osäkra "skönheten" som måste springa på toa hela tiden och bättra på makeupen..för inte kan man gilla någon som inte ser "perfekt" ut eller!?
En annan sak..varför frågar tjejer varandra - vad skall du ha på dig när man skall gå ut? Vad fasen spelar det för roll!?
Måste man ha någon slags kollektiv klädkod..för ingen får ju avvika från gruppen. Och har du jeans så måste jag ha det..-Nej - Skall du ha klänning!?..fasen också DÅ MÅSTE jag också ha det..och jag som VILLE ha jeans! Nej jag talar inte om 14 åringar utan jag talar om kvinnor i m in egen ålder och jag ser det även hos dem som är äldre än mig. När skall det ta slut..och när skall kvinnor inse att den enda som hindrar henne från att vara lycklig bli älskad eller sedd är hon själv. Vi är vår egen lyckas smed eller vår egen begränsning!
Dysmorfofobi
Har man Dysmorfofobi så är man besatt av sitt yttre. Tankarna kretsar ständigt runt "defekter" som många gånger inte ens existerar eller har överdrivits stort. Man är ofta besatt av förändringar i ansiktet, tex ojämnheter och förändringar i huden som ärr, finnar, rynkor eller vid ansiktsdelar som näsa, mun och haka. Det händer också att besattheten/tvångstankarna fixeras även vid hår, bröst, händer fötter eller andra delar på kroppen. Defekten eller defekterna som oftast inte ens existerar i omgivningens ögon. Syns "tydligt" för en BDD person och överdrivs stort i absurdum. Efter att ha åtgärdat ett "problem" hittar man genast ett nytt, fixeringen flyttas från ett området till ett annat.
Symptom: En person med BDD jämför sig jämt och ständigt sina "defekta" kroppsdelar med andra. Antingen så ser man sig jämt och ständigt i spegeln eller också så undviker man dem medvetet. Man skönhetsopererar defekten eller gör andra ingrepp helt i onödan. Undviker sociala situationer där defekten kan "ses" av andra människor. Samt söker ständigt bekräftelse från omgivningen angående den påstådda defekten.
Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva är i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade gör sig själv mer och mer isolerad, för denne är fullt upptagen med sitt utseende. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, men efter ett tag så börjar man även värja sig för de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).
En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och vissa undviker att visa sig i vinklar som gör att denne tycker sig se motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. (Wikipedia)
BDD kan drabba män såväl som kvinnor, ofta är den drabbade perfektionist precis som de som drabbas av anorexia. Dessa personer har en hög personlig prestationsnivå och är extremt självkritiska. Man nöjer sig aldrig med "second best". Tvångssyndromet behandlas med hjälp av kognitiv beteende terapi samt med antidepressiva medel.
Hmm...denna beskrivning låter väldigt bekant och påminner mig om någon som jag känner mycket väl. Nämligen undertecknad, träffande men skrämmande. Men ärligt talat så är detta inte direkt någon nyhet för mig. Jag har nog varit nog så medveten om min fixering åtminstone det sista 20 åren!! Personligen så tycker jag att jag har kommit väldigt långt eftersom jag dels kan både se och erkänna att jag är en BDD person men också att jag berätta om det. Så småningom så skall det nog bli "ordning" på mig med..ha ha.. Men skall man se det positiv (och det skall man alltid) så är det ju inte för INTET som jag har blivit en skönhetsspecialist!
Dom som skall mötas möts
Jag är alldeles övertygad om att det är så. Är det meningen att man skall stöta på någon speciell så gör man det. Vi har nog alla varit med om det någon gång i livet. Personligen så har det hänt mig x antal gånger att jag "bara springer" på just den där människan som jag tänkte så starkt på. Likadant är det med telefonsamtal..du tänker på någon som du inte har hört av på huuur länge som helst och så ringer det och gissa vem det är!? Enda sedan jag var riktigt liten så har jag redan vid första mötet med vissa. Känt att den här personen är det första gången jag ser och träffar men jag VET att han eller hon kommer att ha en avgörande betydelse i mitt liv på ett eller annat sätt. Alltid så har det visat sig att det varit så också, även om det i vissa fall dröjde flera år innan samma människa kom in i mitt liv igen. Men när den gjorde det ja då visste jag att jaha...då var det dags.Där är ju han/hon typ..jag visste det. Det är ofta en ömsesidig känsla vid sådanna möten, man tittar på varandra med någon slags förbtyllat igenkännande känsla av att det ÄR något speciellt med den där personen!?
För jag är också övertygad om att den allra första känsla som du får vid första mötet. antingen om den är positiv eller negativ den är sann! Sedan så försöker man alltid rationalisera sina tankar och tänka. Äsch jag inbillar mig...hon/han är säkert jätte bra..och inte alls någon manipulativ psykopat bakom det där charmiga leendet, Jo tjena...kände man så första sekunden du tog i hand så kan du ge dig den på att det är så. Precis som när du känner att den här personen är mannen i mitt liv..men han vet inte om det än typ..hehe. Ja då är det så...även om det kanske kommer att dröja innan det blir så. Men är de meningen så är det. Det går inte att att forcera fram saker och ting, lika lite som det går att försöka undvika det som skall ske. För dom som skall mötas möts...så är det bara!
Idag ligger jag just och funderar på alla märkliga "tillfälligheter" som naturligtvis INTE är tillfälliga! :)
För jag är också övertygad om att den allra första känsla som du får vid första mötet. antingen om den är positiv eller negativ den är sann! Sedan så försöker man alltid rationalisera sina tankar och tänka. Äsch jag inbillar mig...hon/han är säkert jätte bra..och inte alls någon manipulativ psykopat bakom det där charmiga leendet, Jo tjena...kände man så första sekunden du tog i hand så kan du ge dig den på att det är så. Precis som när du känner att den här personen är mannen i mitt liv..men han vet inte om det än typ..hehe. Ja då är det så...även om det kanske kommer att dröja innan det blir så. Men är de meningen så är det. Det går inte att att forcera fram saker och ting, lika lite som det går att försöka undvika det som skall ske. För dom som skall mötas möts...så är det bara!
Idag ligger jag just och funderar på alla märkliga "tillfälligheter" som naturligtvis INTE är tillfälliga! :)
Alla kvinnor borde se den
Vi kvinnor är specialister på att hitta på ursäkter för VARFÖR han inte ringer!
Det finns tusen och åter tusen ursäkter för VARFÖR! Det är så lätt att intala sig själv att han faktiskt ÄR seriös! Han har "bara" haft väldigt mycket och nu så är det torsdag och han...och sen så. Hallå wake up and smell the coffee! Det finns bara en enda förklaring systrar. HAN ÄR INTE TILLRÄCKLIGT INTRESSERAD!! Ja jag vet att det är hårt att bara säga så för visst ingen regel utan undantag...hehe. Men ärligt talat förnuft mässigt så vet vi ju det men känslomässigt så KAN vi inte bara acceptera det! Hur den är 2009 och jämstäldhet och allt. Män är män och dom gillar att jaga..inte bli jagade. Om han vill ha dig så nog sjutton visar han det. Det är inget snack om saken. Om du tvivlar på det jag säger så rekomenderar jag starkt att du hyr filmen. He`s just not that into you! Den är grymt bra och såå träffande. Det finns nog ingen kvinna som inte kan relatera till någon av alla dessa så vanliga scenarion. Den borde ingå i "livets" skola som utbildning. För ju tidigare vi lär oss desto bättre eller hur!?
Titta utan att se
Jag måste bara berätta om en incident som hände mig förra veckan. Den har fått mig att reflektera över hur många intressanta saker, människor och tillfällen som jag har missat under min livstid! Jag har varit där..men ändå INTE! Det var nämligen så här att jag var på väg hem från en tillställning, och på vägen hem så möter jag några vänner som jag hälsar på. Dom frågar om jag skall med till Sturehof men jag säger att jag är trött och vill hem. Nåväl..dagen efter eller kvällen efter så stöter jag på en av personerna igen. Brevid honom står en i mina ögon helt fantastiskt stilig man. Ni vet guds gåva till kvinna typ. Så jag hälsar och viskar till min bekant..ojoj vem är det där då!? Vad menar du säger han och ser förvånad ut? -Jo men jag har ALDRIG sett honom förr..och en sådan man missar man ju inte..hehe. Men Bea sågar han och höjer ögonbrynen. Du träffade ju oss igår, du hälsade ju på honom kommer du inte ihåg det? Nää de DET kan inte stämma det var INTE han för det skulle jag komma ihåg sa jag med eftertryck! Hm..sa min min gode vän..nu var det så i alla fall men du SÅG väl inte honom då!?
Ja så var det tydligen..jag hade hälsat och TITTAT men INTE SETT! Hur är det möjligt att det som jag inte ens såg dagen innan är helt outstanding dagen efter? Förmodligen handlar det enbart om min egen medvetenhet och mottaglighet. Men det gav mig en eftertanke. Tänk vad jag kanske har missat genom åren..när jag bara har TITTAT!
Moi fördomsfull eller?
Jag måste bara berätta en liten incident från NK igår. Jo det var så här att det kom ett litet följe..på x antal damer och en liten herre till avelningen för att handla. Damerna såg klonade ut med sina hårdsminkade ansikten, platinablonda hårsvall, sillisar i F-kupe size. Tajta blanka syntet kläder som verkade vara påsydda direkt på kroppen, plastiska highheels och massor med attityd! Dom pekade på allt dom ville ha och den lilla herren av utländsk påbrå betalade!
Vad är det i mig som gör att jag genast får en bild av vad dessa människor jobbar med!? Alltså jag kan inte låta bli att skämmas över mitt eget beteende. Det var inte så direkt att jag tänkte Hollywood stars med producent precis. Nä jag tänkte inte äns Playboy Mainson wanabees. Nää jag tänkte något betydligt lägre. Varför gör jag så? Det skulle ju kunna vara ett käckt litet företags gäng. Som var ute med "chefen" och att han betalade glatt av tacksamhet för att dom hade sålt sååå många burkar marmelad typ. Men nix..den tanken slog mig INTE!. Jag har som sagt inte den blekaste aning om vilka dom va..men sak är säker. Första intrycket är skrämmande viktigt tycker jag....eller vad tycker ni?
Flying beauty...
Det här är min absoluta favorit bild. Den har blivit lite av min signatur och får därför vara min allra första bild i min nya blogg!
