finestbeauty

Mitt allra första möte med den glamourösa världen, började redan vid tre års ålder när jag fick jag min första Barbiedocka.  Det var då jag bestämde mig. - När jag blir stor, ja då  skall  jag arbeta med fina tanter, och göra dem lika fina som Barbie! Då var fin som Barbie lika med långt blankt rakt blont hår som fladdrade i vinden. Stora blåa ögon en pytteliten spetsig uppnäsa, liten välformad mun, en slank kropp med lååånga ben extremt smal midja och toppiga förhållandevis stora bröst. Där satt jag en liten mager negerunge med platt näsa och krulligt torrt hår som inte rörde sig en millimeter om det så blåste orkanstyrka. Idag har jag slutit fred med mig själv och är stolt över mina afrikanska rötter. Men då ja...då var det tufft att inse att jag aldrig aldrig någonsin kommer att se ut som Barbie hur jag än bär mig åt. Nu för tiden finns det tack o lov en Barbie för alla olika folkslag. Hm...jag tror faktiskt att jag skall ta och köpa mig en brun Barbie. Det är jag fasiken skyldig "lilla" Beatrice. Men det är synd och skam att det skulle ta mig 30 år att fatta den grejen, men hey...bättre sent än aldrig!!

En sorts självkärlek som gör att du inte "vacklar" om du får kritik. Självkänsla anses av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte.

Jag skall inte trötta er med några "tycka synd om/offer" historier. Men man behöver ju inte direkt vara någon raketforskare för att förstå att min bardom var allt annat än trygg och kärleksfull. Så folks vill ni att era barn skall ha BÅDE självförtroende och självkänsla se då till att ge dem MYCKET kärlek (det är det enda som man aldrig kan ge eller få för mkt av) och trygghet också naturligtvis. Ni vet barn gör inte som föräldrarna säger barn gör som föräldrarna gör. Tyvärr så har jag i bland kommit på mig själv med att upprepa mina föräldrars något "omogna och korkade" beteende (usch..det är ju rena skräcken !) So sorry mina älskade barn...det enda jag kan säga till mitt försvar är att det är svårt att förmedla något man inte känner till Jag kan bara be er allra ödmjukast om ursäkt och hoppas att ni ändå har en bättre självkänsla än vad er självsäkra mamma har. Love u all!!

Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva är i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade gör sig själv mer och mer isolerad, för denne är fullt upptagen med sitt utseende. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, men efter ett tag så börjar man även värja sig för de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).

En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och vissa undviker att visa sig i vinklar som gör att denne tycker sig se motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende.  (Wikipedia)

BDD kan drabba män såväl som kvinnor, ofta är den drabbade perfektionist precis som de som drabbas av anorexia. Dessa personer har en hög personlig prestationsnivå och är extremt självkritiska. Man nöjer sig aldrig med "second best". Tvångssyndromet behandlas med hjälp av kognitiv beteende terapi samt med antidepressiva medel.

Hmm...denna beskrivning låter väldigt bekant och påminner mig om någon som jag känner mycket väl. Nämligen undertecknad, träffande men skrämmande. Men ärligt talat så är detta inte direkt någon nyhet för mig. Jag har nog varit nog så medveten om min fixering åtminstone det sista 20 åren!! Personligen så tycker jag att jag har kommit väldigt långt eftersom jag dels kan både se och erkänna att jag är en BDD person men också att jag  berätta om det. Så småningom så skall det nog bli "ordning" på mig med..ha ha.. Men skall man se det positiv (och det skall man alltid) så är det ju inte för INTET som jag har blivit en skönhetsspecialist!

Jag måste bara berätta en liten incident från NK igår. Jo det var så här att det kom ett litet följe..på x antal damer och en liten herre till avelningen för att handla. Damerna såg klonade ut med sina hårdsminkade ansikten, platinablonda hårsvall, sillisar i F-kupe size. Tajta blanka syntet kläder som verkade vara påsydda direkt på kroppen, plastiska highheels och massor med attityd! Dom pekade på allt dom ville ha och den lilla herren av utländsk påbrå betalade! 

Vad är det i mig som gör att jag genast får en bild av vad dessa människor jobbar med!? Alltså jag kan inte låta bli att skämmas över mitt eget beteende. Det var inte så direkt att jag tänkte Hollywood stars med producent precis. Nä jag tänkte inte äns Playboy Mainson wanabees. Nää jag tänkte något betydligt lägre. Varför gör jag så? Det skulle ju kunna vara ett käckt litet företags gäng. Som var ute med "chefen" och att han betalade glatt av tacksamhet för att dom hade sålt sååå många burkar marmelad typ. Men nix..den tanken slog mig INTE!. Jag har som sagt inte den blekaste aning om vilka dom va..men sak är säker. Första intrycket är skrämmande viktigt tycker jag....eller vad tycker ni?