Dysmorfofobi

Har man Dysmorfofobi så är man besatt av sitt yttre. Tankarna kretsar ständigt runt "defekter" som många gånger inte ens existerar eller har överdrivits stort. Man är ofta besatt av förändringar i ansiktet, tex ojämnheter och förändringar i huden som ärr, finnar, rynkor eller vid ansiktsdelar som näsa, mun och haka. Det händer också att besattheten/tvångstankarna fixeras även vid hår, bröst, händer fötter eller andra delar på kroppen. Defekten eller defekterna som oftast inte ens existerar i omgivningens ögon. Syns "tydligt" för en BDD person och överdrivs stort i absurdum. Efter att ha åtgärdat ett "problem" hittar man genast ett nytt, fixeringen flyttas från ett området till ett annat.
Symptom: En person med BDD jämför sig jämt och ständigt sina "defekta" kroppsdelar med andra. Antingen så ser man sig jämt och ständigt i spegeln eller också så undviker man dem medvetet. Man skönhetsopererar defekten eller gör andra ingrepp helt i onödan. Undviker sociala situationer där defekten kan "ses" av andra människor. Samt söker ständigt bekräftelse från omgivningen angående den påstådda defekten.
Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva är i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade gör sig själv mer och mer isolerad, för denne är fullt upptagen med sitt utseende. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, men efter ett tag så börjar man även värja sig för de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).
En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och vissa undviker att visa sig i vinklar som gör att denne tycker sig se motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. (Wikipedia)
BDD kan drabba män såväl som kvinnor, ofta är den drabbade perfektionist precis som de som drabbas av anorexia. Dessa personer har en hög personlig prestationsnivå och är extremt självkritiska. Man nöjer sig aldrig med "second best". Tvångssyndromet behandlas med hjälp av kognitiv beteende terapi samt med antidepressiva medel.
Hmm...denna beskrivning låter väldigt bekant och påminner mig om någon som jag känner mycket väl. Nämligen undertecknad, träffande men skrämmande. Men ärligt talat så är detta inte direkt någon nyhet för mig. Jag har nog varit nog så medveten om min fixering åtminstone det sista 20 åren!! Personligen så tycker jag att jag har kommit väldigt långt eftersom jag dels kan både se och erkänna att jag är en BDD person men också att jag berätta om det. Så småningom så skall det nog bli "ordning" på mig med..ha ha.. Men skall man se det positiv (och det skall man alltid) så är det ju inte för INTET som jag har blivit en skönhetsspecialist!
Man får försöka se det så. Jag känner igen mig, även om jag inte är en "BDD-person". Jag har däremot varit sjuk i såväl anorexia, som bulimia och varit ett "träningsfreak" genom åren. Nu för tiden så gör jag vad jag kan för att vara "normal" och "tänka rätt". Inte det lättaste alla gånger, men som du skriver, så är ett av de första stegen att "erkänna" det och att våga prata om det. :-) Kram! Maria