finestbeauty

Jag är alldeles övertygad om att det är så. Är det meningen att man skall stöta på någon speciell så gör man det. Vi har nog alla varit med om det någon gång i livet. Personligen så har det hänt mig x antal gånger att jag "bara springer" på just den där människan som jag tänkte så starkt på. Likadant är det med telefonsamtal..du tänker på någon som du inte har hört av på huuur länge som helst och så ringer det och gissa vem det är!? Enda sedan jag var riktigt liten så har jag redan vid första mötet med vissa. Känt att den här personen är det första gången jag ser och träffar men jag VET att han eller hon kommer att ha en avgörande betydelse i mitt liv på ett eller annat sätt. Alltid så har det visat sig att det varit så också, även om det i vissa fall dröjde flera år innan samma människa kom in i mitt liv igen. Men när den gjorde det ja då visste jag att jaha...då var det dags.Där är ju han/hon typ..jag visste det. Det är ofta en ömsesidig känsla vid sådanna möten, man tittar på varandra med någon slags förbtyllat igenkännande känsla av att det ÄR något speciellt med den där personen!?

För jag är också övertygad om att den allra första känsla som du får vid första mötet. antingen om den är positiv eller negativ den är sann! Sedan så försöker man alltid rationalisera sina tankar och tänka. Äsch jag inbillar mig...hon/han är säkert jätte bra..och inte alls någon manipulativ psykopat bakom det där charmiga leendet, Jo tjena...kände man så första sekunden du tog i hand så kan du ge dig den på att det är så. Precis som när du känner att den här personen är mannen i mitt liv..men han vet inte om det än typ..hehe. Ja då är det så...även om det kanske kommer att dröja innan det blir så. Men är de meningen så är det. Det går inte att att forcera fram saker och ting, lika lite som det går att försöka undvika det som skall ske. För dom som skall mötas möts...så är det bara!

Idag ligger jag just och funderar på  alla märkliga "tillfälligheter" som naturligtvis INTE är tillfälliga! :)